VETENSKAP OCH SUNT FÖRNUFT

Germund Hesslow

Ur Kan vi lita på vetenskapen?A. Ellegård (red.). Natur och Kultur, Stockholm, 1989, ss 11-125.

Vad är vetenskapligt?

När jag en gång lärde mig att göra majonnäs fick jag höra att det var viktigt att man rörde med en träslev och att man hela tiden rörde åt samma håll. Jag har alltid följt dessa rekommendationer, men jag vet fortfarande inte om de verkligen spelar någon roll. Beror detta på att matlagning är konst, inte vetenskap?

Det som utmärker naturvetenskapen och skiljer den från andra mänskliga verksamheter, antas ofta vara tillämpandet av något som kallas den vetenskapliga metoden, och en tro på en naturvetenskaplig världsbild. Exakt vad dessa uttryck innefattar är ofta ganska oklart och det formuleras dessutom olika av olika personer, men det tycks vara en vanlig föreställning att det existerar en särskild metod eller ett särskilt sätt att tänka, som är vetenskapligt och som i något väsentligt avseende skiljer sig från vardagligt tänkande och kunskapsinhämtande. Företrädare för den moderna vetenskapen talar ibland högstämt om Den Vetenskapliga Metoden som något som ger verksamheten legitimitet och status. Kvaliteten på sjukvården anses garanterad av att den bedrivs i enlighet med ”vetenskap och beprövad erfarenhet” och så vidare. (Ibland skiljer man mellan vetenskaplig och naturvetenskaplig metod, men av skäl som kommer att klarna längre fram bortser jag här från eventuella skillnader mellan olika typer av vetenskap.)

Ibland är idén om den naturvetenskapliga metoden blott underförstådd, som när man talar om naturvetenskaplig i motsats till humanvetenskaplig eller hermeneutisk metod. När en svensk författarinna skriver att ”Manin att tolka allt levande i vetenskapliga termer fungerar som ett slags uttunningsvätska: hela zoner av inre världar kommer att bli ödelagda.”, underförstår hon att vetenskapen är något helt annat än bara ett försök att förstå naturen. Hon skulle knappast ha skrivit att ”manin att förstå livet” hotar att ödelägga några inre världar.

Under 1970-talet hade kritiken av vetenskapen ofta politiska förtecken. Det påstods att det fanns en vetenskaplig världsbild, som i grund och botten bara var förklädd ideologi, och att den naturvetenskapliga metoden, som bara var en av många möjliga metoder, användes av det vetenskapliga etablissemanget för att garantera resultat som låg i den härskande klassens intresse. Till och med Newtons mekanik tolkades som uttryck för klassintressen.

Talet om den vetenskapliga metoden används ibland som ett vapen mot sådant som parapsykologi, alternativmedicin, astrologi med mera, varvid den avgörande bristen hos dessa företeelser sägs vara att de inte är vetenskapliga. Det är emellertid främst bland vetenskapens kritiker som man finner föreställningen om en särskild vetenskaplig metod. Anledningen till detta är förmodligen, att om det finns en speciell, från det sunda förnuftet skild, naturvetenskaplig metod, en naturvetenskaplig världsbild eller ett speciellt naturvetenskapligt synsätt, då måste man också kunna tänka sig andra metoder, andra världsbilder och andra synsätt. Om verkligheten inte helt enkelt är si eller så, utan är si eller så bara ur ett av flera möjliga perspektiv, då framstår det inte som orimligt eller förnuftsvidrigt om någon skulle välja en annan metod och ett alternativt synsätt. Synsätt, världsbilder och metoder är inte objektiva sanningar, och om man talar om ett naturvetenskapligt perspektiv, så antyder man att det också kan finnas alternativ.

Det borde således inte vara förvånande att anhängare av marxism, parapsykologi, alternativmedicin, psykoanalys och stjärntydning gärna talar mycket om den naturvetenskapliga metoden. Dessa rörelser har det gemensamt att de ogillar vissa av vetenskapens resultat. De är därför tvungna att ifrågasätta de premisser på vilka vetenskapen vilar, utan att samtidigt undergräva sin egen position genom att avvisa det förnuft utan vilket ingen rationell diskussion är möjlig.

Jag skall här försöka visa att föreställningen om en särskild vetenskaplig eller naturvetenskaplig metod eller världsbild, som är någonting annat än det sunda förnuftet, är felaktig och vilseledande, och att den kritik av naturvetenskapen som grundar sig på denna föreställning därför är obefogad. För att undvika missförstånd vill jag dock först göra några förtydliganden.

Naturligtvis hanterar forskare metoder och begrepp som sällan eller aldrig används av gemene man. De använder till exempel avancerad teknisk utrustning för att studera saker som är oåtkomliga för det nakna ögat. De använder en för utomstående ofta svårbegriplig matematik och många använder, även när de studerar alldagliga fenomen som röstbeteende eller skolresultat, komplicerade statistiska metoder och begrepp.

Men det är inte användningen av dessa metoder och begrepp som definierar en verksamhet som vetenskaplig. Metoder och perspektiv är inte vetenskapens utgångspunkt. I begynnelsen är alltid det vetenskapliga problemet. De tekniker som går under namnet vetenskaplig metod är ingenting annat än förnuftets sätt att försöka lösa sådana problem. Vetenskapligheten består i att problem löses och frågor besvaras sanningsenligt. Man är en framstående kock därför att man lagar god mat, inte därför att man lagar mat på ett visst sätt. Förmodligen är vissa sätt bättre än andra, men det är inte kökstekniken som är det yttersta kriterium efter vilket matlagningen skall bedömas.

Inte heller vill jag hävda att man inom olika vetenskapliga områden använder sig av samma metoder. Det är enligt min mening felaktigt att ställa humanistisk forskning mot naturvetenskaplig med hänvisning till att naturvetare inte använder samma metoder som humanister. Det gör de visserligen inte, men det finns lika stora skillnader mellan psykologi, språkvetenskap och filosofi och mellan evolutionsteori, fysik och fysiologi som det gör mellan säg historia och paleontologi. Ändå har dessa metoder alla sin källa i samma grundläggande förnuft.

Jag skall illustrera saken med en analogi med de så kallade cargokulterna på Nya Guinea och de Melanesiska öarna. Invånarna på dessa platser imponerades av det materiella välståndet hos de inströmmande européerna, men de hade ingen föreställning om den kulturella och teknologiska bakgrunden till detta välstånd. I stället antog de att européerna använde några speciella knep för att blidka gudarna. Om man bara utförde de rätta ritualerna, så skulle flygplan komma lastade med varor från himlen. Följaktligen försökte man ta efter godtyckligt valda delar av européernas beteende och bygga primitiva landningsplatser, varefter man inväntade gudarnas gåvor. Man imiterade således utanverket – ritualerna och symbolerna – utan att förstå det väsentliga.

På liknande sätt har det hävdats att beteendevetenskaper ibland har försökt bli mer ”vetenskapliga” genom att imitera naturvetenskapens utanverk. Om man bara bygger landningsplatser med hjälp av statistiska tabeller och regressionslinjer, så kommer de vetenskapliga resultaten inflygande från himlen av sig själva. Det man i så fall inte ser är att dessa tekniker är utanverk, att de är förnuftiga lösningar på vetenskapliga problem, men att de inte har någon mening om de inte ses i relation till dessa problem.

Analogin med cargokulten kan emellertid med större rätt tillämpas på naturvetenskapens kritiker, som även de ofta betraktar den vetenskapliga metoden som en kult, som en uppsättning symboler och ritualer. Skillnaden är att kritikerna ogillar de varor som flygplanen kommer med och de tror att om man utsmyckar landningsbanan på ett annat sätt och viftar med armarna åt ett annat håll, så skall man få andra och bättre varor. Kritikerna frammanar bilden av en forskare som lärt sig ett antal mer eller mindre godtyckliga metodregler och indoktrinerats med en mer eller mindre godtycklig världsbild. Dessa tillämpar han sedan ungefär som man följer ett recept i en kokbok, varefter vetenskapliga resultat skall inställa sig som står i överensstämmelse med och bekräftar den ursprungliga världsbilden.

I verkligheten har vetenskapsmän mycket skiftande världsbilder. De flesta av dem är i själva verket mycket ointresserade av världsbilder. De försöker ta reda på varför saker och ting är som de är. Varför drabbas vissa människor av cancer? Varför flyger fåglarna åt söder på hösten? Varför tunnas ozonet över jorden ut? Deras sätt att tänka är därvid detsamma som det astrologen säkert tillämpar till vardags när han försöker förstå varför pajdegen ibland får fel konsistens eller varför vissa av hans krukväxter vissnar. Skillnaden är att de frågor vetenskapen ställer ofta är svårare att besvara och kravet på säkerhet i svaren är större. Vetenskapsmannen tvingas därför ofta, men inte alltid, att använda indirekta och krångliga metoder, vars förnuftsmässiga grund inte alltid är uppenbar för ett ytligt betraktande, och det är just detta förhållande som frestar vissa iakttagare till slutsatsen att de vetenskapliga metoderna inte alls har en sådan förnuftsmässig grund.

Den vetenskapliga metodens bakgrund

Vetenskapens kritiker betonar ofta olika saker när de försöker karakterisera den naturvetenskapliga metoden. Här skall jag bara ta upp några av dessa, nämligen den experimentella metoden, intresset för mätning och det mätbara, objektivitetsidealet samt reduktionismen.

Den experimentella metoden

Genombrottet för den vetenskapliga metoden sägs ofta vara Galileis införande av den experimentella metoden i fysiken. I en bemärkelse är detta säkert riktigt, men det är också vilseledande. För det första förekom experimentell verksamhet långt före Galilei och för det andra kan viktig forskning mycket väl bedrivas utan experiment. Det var inte Galilei som upptäckte att man kan skaffa sig värdefull erfarenhet genom att pröva sig fram (i grund och botten är det vad experimentell verksamhet går ut på), även om han var först med att utnyttja experimentet på ett speciellt sätt i fysiken.

Ett exempel från antiken kan visa vad det är som gör experiment så bra. En egyptisk domare som hade dömt ett antal fångar till avrättning medelst ormbett, fick till sin besvikelse höra att alla hade överlevt straffet. Det misstänktes att detta berodde på att fångarna bjudits på citroner av en medkännande kvinna. Domaren beslutade sig för att pröva hypotesen att citroner skyddar mot ormbett genom att ge citroner till hälften av fångarna och låta den andra hälften vara utan. När fångarna ånyo blev bitna av ormarna hände ingenting med dem som fått citroner, medan de övriga dog omedelbart.

Historien är säkert inte sann; citroner hjälper inte mot ormbett, och inga egyptiska ormar är så giftiga att alla som blir bitna av dem dör, med eller utan citronprofylax. Ändå visar exemplet att själva sättet att tänka och att lägga upp ett experiment inte var främmande för den tidens förnuft. Experimentet illustrerar en viktig egenskap hos vetenskapliga experiment, nämligen det som brukar kallas experimentell kontroll. Även om det kunde tyckas (vi låtsas nu att historien är sann) att man redan före experimentet hade anledning att tro på citronernas skyddseffekt, så fanns det skäl till viss försiktighet. Det kunde till exempel tänkas att ormarna inte var så farliga, så att ingen av fångarna skulle ha dött, även om de inte först ätit citroner.

Det kunde också tänkas att de ätit något annat som skyddade dem, men som ingen kände till. Genom att göra ett experiment med en kontrollgrupp kan man försvaga eller utesluta sådana alternativa förklaringar. Om fångarna fördelades slumpmässigt till en experimentgrupp (som fick citroner) och en kontrollgrupp (som inte fick citroner), så bör giftigheten i ormbetten eller eventuellt tidigare intag av andra skyddande faktorer i allmänhet bli ungefär jämnt fördelad på de två grupperna. Om det funnes någon annan skyddande faktor, eller om ormarna inte var så farliga som man först trodde, så skulle det rimligtvis inte heller bli någon skillnad i överlevnad mellan dem som fått citroner och dem som inte fick det. När det ändå blev en sådan skillnad, kan vi alltså med viss grad av säkerhet hävda att citronerna ger skydd mot ormbett.

Exemplet är typiskt för experiment som görs i den medicinska forskningen för att påvisa effekter av läkemedel. Om man hade bytt ut citroner mot penicillin och ormbett mot lunginflammation, så skulle det kunnat förekomma i en lärobok i vetenskaplig metod för läkarstudenter. Ändå är de argument som kan anföras för att försvara metoden helt och hållet förnuftsmässiga. Det krävs inget speciellt ”naturvetenskapligt synsätt”, ingen vetenskaplig skolning för att begripa resonemanget och för att inse att närvaron av en kontrollgrupp helt enkelt är ett klyftigt sätt att förbättra prövningen av citronhypotesen.

Om mitt ovannämnda exempel med majonnäslagning hade satts in i ett vetenskapligt sammanhang, säg att det hade gällt att blanda till något för kemisk analys, så skulle jag inte nöjt mig med hörsägen om bästa sättet att röra. Jag skulle ha försökt undersöka saken experimentellt, genom att t ex göra majonnäs ett antal gånger vardera med träslev, metallslev och plastslev för att därefter jämföra resultatet. Vidare skulle jag varierat sättet att röra – alltid medsols, alltid motsols, eller blandat – och jämfört olika omrörningsmetoder med varandra.

Skillnaden mellan det vetenskapliga sättet att utröna hur majonnäs bör tillagas och den mer normala ”metoden”, att helt enkelt göra som man en gång lärt sig, är inte att det vetenskapliga ger en annan sorts kunskap. Skillnaden är helt enkelt att det i vetenskapen normalt är mycket viktigare att ta reda på sanningen. När det gäller tillagning av majonnäs för husbehov spelar det inte så förskräckligt stor roll. Det är inte besvärligare att ta en träslev, och eftersom det fungerar finns det ingen anledning att öda tid på några experiment. Men om det hade varit viktigt, om exempelvis träslevar hade varit ohyggligt dyra, så vore detta ett skäl att ta reda på det verkliga förhållandet, och den förnuftiga metoden att göra det skulle ha varit just den som vi använder i vetenskapen.

Den som saknar vetenskaplig skolning inser kanske inte omedelbart att, och i så fall hur, ett experiment bör utföras, men detta betyder inte att den experimentella metoden ligger vid sidan av det spontana vardagliga sättet att tänka. Det betyder bara att den tränade forskaren har mer erfarenhet av en viss typ av problem, har tänkt mera på hur de bör lösas, och att han har tillgodogjort sig andras erfarenheter och tankar.

Kvantifiering

Den etablerade vetenskapen kritiseras ofta för att vilja kvantifiera allting och för att vara ointresserad av allt som inte kan vägas och mätas. ”Vi är i händerna på specialister som bekänner sig till Det Objektivas och Det Mätbaras kyrka” skrev en svensk samhällsforskare för några år sedan. Men mätning utförs inte (utom av dåliga forskare) för sin egen skull.

Vissa egenskaper är sådana att de finns eller inte finns. Dessa egenskaper är kvalitativa och följaktligen inte mätbara. Många andra egenskaper (de allra flesta i själva verket) kan föreligga i varierande grad. Det kan vara mer eller mindre varmt. Saker och ting har olika storlek, massa, energiinnehåll, koncentration och så vidare. Dessa egenskaper sägs vara kvantitativa. För att ange hur mycket av en kvantitativ egenskap som föreligger, brukar man av praktiska skäl använda siffror.

Man kan ofta beskriva kvantitativa egenskaper i kvalitativa termer. Man kan säga att det är varmt utan att försöka ange hur varmt, eller att en människa är nedstämd utan att fästa avseende vid om hon är litet ledsen eller djupt deprimerad. I vetenskapen brukar det anses självklart att kvantitativa egenskaper alltid skall mätas så noggrant som möjligt och med en så fingraderad skala som möjligt. Varför?

Säg att man misstänker att en viss substans S kan ha effekter på människokroppen som är gynnsamma vid en viss sjukdom, och att man vill studera dessa effekter. Man kan då inte nöja sig med att ge patienterna en obestämd mängd av S, och sedan ta reda på om effekterna var goda eller dåliga. Det kan vara så att små mängder av S saknar effekt, medan större mängder har goda effekter och ännu större mängder har negativa bieffekter. Det kan vara så att biverkningarna på vissa patienter är så stora att de överväger de goda effekterna, medan det hos andra är tvärtom. För att kunna göra de avvägningar som är nödvändiga, måste man försöka hitta ett sätt att ange hur stora de goda respektive dåliga effekterna är, och man måste i beskrivningen av resultaten ange vilka mängder av S som har vilka och hur stora effekter.

Mätningen är önskvärd helt enkelt därför att alternativet vore att nonchalera potentiellt viktig information. Ibland kan vi naturligtvis få svårt att mäta. Det är exempelvis mycket besvärligt att kvantifiera psykiska tillstånd. Men om problemet gäller att behandla människor som lider av svåra depressioner, är det viktigt att man kan säga något om hur deprimerade patienterna är, om de är mer deprimerade före eller efter behandlingen, om behandlingen har störst effekt på djupare eller på lättare depressioner och så vidare. Det kan hända att den valda mätmetoden inte är tillfredsställande i alla avseenden, men det är uppenbart att någon form av kvantifiering faktiskt kan vara av värde. Den ofta framförda anklagelsen, att den som försöker mäta psykiska tillstånd jämställer människor med fysikaliska ting, är helt enkelt struntprat.

Objektivitet

När vetenskapen kritiseras för att lägga alltför stor vikt vid det mätbara, är det nog i allmänhet inte kvantifieringen som sådan man opponerar sig emot, utan snarare den strävan efter objektivitet som utmärker vetenskapen. Framför allt tycks man bli störd av vad man uppfattar som bristande intresse för tillvarons subjektiva aspekter.

Det ligger en sanning i detta. Forskare lägger i allmänhet ner stora ansträngningar på att minska den personliga upplevelsens betydelse i det vetenskapliga arbetet. Detta beror emellertid inte på bristande intresse för känslor, tankar eller religiösa upplevelser. Anledningen är istället försiktighet och dyrköpta erfarenheter av vådorna med att lita på subjektiva data.

År 1902, sju år efter upptäckten av röntgenstrålningen, beskrev den franske fysikern M. Blondlot en ny typ av strålar. Upptäckten väckte genast stort intresse och under de närmaste åren publicerades ett par hundra forskningsrapporter från olika franska forskargrupper om dessa så kallade N-strålar. Det visade sig emellertid att engelska och amerikanska forskare hade svårigheter att observera N-strålarna, och en viss skepsis började breda ut sig. Den amerikanske fysikern R.W. Wood, som tidigare gjort sig ryktbar som avslöjare av ockultister, reste till Blondlots laboratorium i Nancy och lyckades snabbt avslöja att N-strålarna var resultatet av Blondlots inbillning.

Ett annat exempel gäller den ryske fysiologen Pavlov, upptäckaren av den betingade reflexen. Pavlov och hans medarbetare studerade bland annat hur hundars beteende påverkades av föda och av olika stimuli som associerats till föda. Han har själv skrivit om de problem som uppstod när man försökte tolka hundens beteende i psykologiska termer. Till en början talade man om hundens ”hunger”, vad den ”önskade”, ”föreställde sig”, ”förväntade sig” etc. Det visade sig emellertid omöjligt att komma framåt med forskningen så länge man tillät sig att grunda sina påståenden på sådana tolkningar av hundens sinnestillstånd. Gruppens medlemmar hade alltid olika tolkningar av hundens beteende och man lyckades aldrig enas om hur observationerna skulle beskrivas. Situationen blev bättre först när man i forskargruppen ålade sig ett strikt förbud mot alla subjektiva psykologiska termer. Man koncentrerade sig helt på fysiologiska fenomen, bland annat salivavsöndring.

Man kunde kanske tro att situationen skulle vara lättare vid studiet av människor, som själva kan beskriva sina tankar och upplevelser. Erfarenheten visar emellertid att det inte är fallet. Under några decennier kring sekelskiftet var det vanligt att man i psykologisk forskning utnyttjade försökspersoners egna upplevelser – introspektion – som en metod att få fram data om psyket. Denna forskning hade dock ingen framgång i den meningen att den lyckades framlägga några oomstridda påståenden om hur det mänskliga psyket är beskaffat. Resultat från en forskare motsades alltid av någon annan. Allt mer kraft ägnades åt gräl om hur försökspersoners rapporter om det egna psyket skulle tolkas. Introspektionen visade sig helt enkelt vara en otillförlitlig metod.

Den lärdom man har dragit av sådana erfarenheter är att våra sinnesorgan och vår förmåga att tolka människors beskrivningar av sina upplevelser är så bristfälliga och så känsliga för fördomar och önsketänkande att vi inte kan lita på dem.

Naturligtvis finns det här ett avvägningsproblem. Högt ställda krav på objektivitet hos vetenskapliga observationer kanske leder till säkra påståenden, men om ganska triviala ting. En större tolerans mot subjektiva data kan göra det lättare att studera mänskligt viktiga saker. Men om resultaten genast motsägs av andra, blir det omöjligt för oss att avgöra vad som är sant.

Man kan ha olika uppfattningar om hur denna avvägning bör göras. Det är en bedömningsfråga, och bedömningen görs i själva verket mycket olika av olika forskargrupper. Men det är fel att tro att strävan bort från beroendet av subjektiva data måste vara uttryck för en särskild naturvetenskaplig eller materialistisk världsbild, eller för en lust att betrakta människor som enbart objekt.

Reduktionism

Reduktionism i vetenskapen innebär att man försöker att analysera helheter i deras delar. Man kan exempelvis försöka förklara ekonomiska lagar som konsekvenser av psykologiska lagar eller förklara psykiska fenomen i neurofysiologiska termer och så vidare.

Reduktionister antar, enligt kritikerna, att en helhet aldrig är mer än summan av sina delar, att helhetens egenskaper är konsekvenser av egenskaper hos delarna och att man följaktligen alltid kan få kunskap om helheten genom att analysera delarna. Det ligger också ett så kallat ontologiskt antagande bakom reduktionismen, nämligen att delarnas existens i någon bemärkelse är mer fundamental än helhetens existens.

Reduktionismens kritiker brukar å sin sida hävda att det hos komplexa system kan uppstå så kallade emergenta egenskaper, som inte hade kunnat förutsägas utifrån kunskap om delarna och att helheten därför i någon mening är mer än summan av sina delar. Ofta förespråkar man en helhetsinriktad (holistisk) forskning som alternativ till den reduktionistiska och analytiska inriktning, som sägs dominera dagens naturvetenskap.

Om detta finns det tre saker att säga. För det första ligger det faktiskt en del i tesen att delarnas existens är primär i förhållande till helheten. Hjärnan består faktiskt av nervceller och kan inte existera utan dem. Nervceller kan däremot existera utan hjärnan. En maträtt är beroende av sina ingredienser på ett sätt som ingredienserna inte är beroende av maträtten.

För det andra är det diskutabelt om den moderna vetenskapen alls är reduktionistisk. Det är sant att många psykologer och neurofysiologer till exempel tror att kunskap om hjärnans nervceller och om kopplingarna mellan dessa så småningom också skall kasta ljus över sådant som tankar, medvetande och känslor, och att många kemister tror att kemins principer skall kunna reduceras till fysik etc. Det finns, kan man säga, en lång vetenskaplig tradition där försöken att reducera fenomen på en nivå till fenomen på en annan, mer fundamental nivå ingår som en viktig del i den vetenskapliga strategin. Detta är emellertid inte detsamma som att utövarna av sådan forskning också själva är reduktionister.

För att det skall vara meningsfullt att analysera delarna i en komplex helhet räcker det att man antar att delarna är relevanta för helheten. Man behöver inte anta att delarna restlöst bestämmer alla aspekter av helheten. Ur den enskilde forskarens perspektiv är situationen oftast den att han studerar en helhet, låt oss säga hjärnan. Han vet att hjärnan består av delar och han vet av erfarenhet att de stora vetenskapliga framstegen i historien nästan alltid har kommit när man börjat få kunskap om delarna. Då måste det väl vara en rimlig strategi att studera nervcellernas egenskaper? Kanske kommer alla frågor inte att kunna besvaras på detta sätt, men det kan vi inte säkert veta förrän vi försökt. Frågan om psyket kan reduceras till fysiologi är för de flesta forskare inte något som man kan eller bör ha en åsikt om a priori. Det är bland annat för att besvara den frågan som forskningen bedrivs.

För det tredje, slutligen, förekommer det knappast att man försöker studera delarna isolerade från varandra. Vissa neurofysiologer studerar visserligen egenskaper hos det enskilda cellmembranet, men andra studerar förbindelserna mellan olika nervceller och åter andra studerar hur förändringar i vissa delar av hjärnan påverkar tankar, känslor och beteende. Den kunskap som blir resultatet av dessa sammanlagda ansträngningar kan inte rimligen beskrivas som en kunskap blott om delarna. Den är en kunskap om delarna och helheten samt helhetens relationer till delarna.

Slutsatser

Det förekommer ofta i debatten att man ställer den offentliga sjukvården eller den så kallade skolmedicinen mot ”alternativmedicinen”. Detta är orimligt, men inte av de skäl som ofta anförs, såsom att de två sakerna egentligen inte är oförenliga eller att de kompletterar varandra. Felet är att man utgår ifrån att skolmedicinen innefattar ett antal doktriner och/eller metoder som skulle kunnat vara annorlunda, och att det kan finnas värdefull kunskap som bara kan erhållas med andra metoder än skolmedicinens. Som jag har sökt förklara finns det emellertid inte någon definition på vad som hör till den etablerade vetenskapen eller skolmedicinen annat än den, att om det finns förnuftiga skäl att tro att något är sant, då tillhör det också vetenskapen. Om man kan ge förnuftiga skäl för uppfattningen att en viss metod att studera verkligheten kan ge oss tillförlitlig och viktig kunskap, då är det automatiskt en vetenskaplig metod som det vore ovetenskapligt att avvisa.

Därmed har jag naturligtvis inte hävdat att alla forskare alltid är vetenskapliga och förnuftiga. Det förekommer naturligtvis trångsynthet och fördomsfullhet i forskningen som på andra håll. Till forskarnas försvar vill jag dock gärna säga att det ingår i den vetenskapliga träningen att förhålla sig öppen inför möjligheten att en ny och vid första påseendet konstig idé ändå kan vara riktig, medan en omhuldad föreställning kan vara felaktig. Därför har också artiklar som framlägger förmenta belägg för homeopati, telepati med mera då och då publicerats i vetenskapliga tidskrifter, som Nature och Science. Det är inte uppenbart att de som förespråkar alternativa metoder alla gånger är lika öppna inför möjligheten att de själva kan ha fel.

Vetenskapens kritiker älskar att berätta om hur Einsteins relativitetsteori till en början avvisades av förstockade fysiker eller om de hånfulla avfärdanden som drabbade akupunkturen när den först blev känd i västvärlden. Man skall dock komma ihåg att Einsteins artiklar faktiskt publicerades i respekterade tidskrifter, och att teorin slog igenom i fysiken på några år, när väl de empiriska beläggen kommit. Det samma gäller akupunkturen. De forskare som hade modet att pröva metoden experimentellt hade inga svårigheter att få sitt arbete accepterat av den medicinska världen, och efter några år var metoden i allmänt bruk i sjukvården. Om det hade funnits några goda skäl att tro att akupunktur är verksamt vid något annat än smärttillstånd, så skulle säkerligen även detta accepterats ganska fort. Alla forskare vet att ära och berömmelse väntar den som lyckas finna bevis för att homeopati, zonterapi, telepati etc. verkligen fungerar.

Sammanfattningsvis tror jag inte att den här diskuterade kritiken av naturvetenskapen har något fog för sig. Den har hämtat näring ur en alltför ytlig bekantskap med naturvetenskapens metoder och en därav beroende oförmåga att förstå varför dessa metoder ser ut som de gör. Den moderna naturvetenskapen öppnar spännande perspektiv, den för oss in i mystiska och främmande världar, men den lyckas med det just därför att den själv varken är mystisk eller främmande. Vad som ligger bakom framgången är just den starka anknytningen till det konkreta, vardagliga snusförnuftet.